Oturens otursdag
Nu ska ni få höra hur min härliga o spännande eftermiddag sett ut. Ungefär-ganska-exakt såhär gick den till :
(Mycket text, men du gillart. Jag lovar.)
Det börjar med att jag kommer hem från skolan vid 15.3o - haket. Det första jag då gör är att sätta igång datorn och går o tar mig en macka inför träningen. Självklart tänkte jag också vara lite duktig, så jag sätter igång och ska diska (ca 16.15), då mackan ligger fint i magen. Men precis under diskningen kom jag på att " Jag måste ju skicka ett Lycka Till-sms", till en kompis som är på väg till JSM. Så jag plockar fram mobilen och börjar skriva, men skicklig som jag är så tappar jag ju (självklart) mobilfan i vattnet mitt under sms-skrivandet. Plums! Snabbt som fan fiskar jag upp den, tar ut batteriet m.m o sätter igång att torka den. Med papper, handduk, hårtork. Hela fucking köret. Märker också att klockan tickar iväg med skrämmande steg. Så jag lägger den någelunda torkade mobilen på elementet och byter sedan snabbt om till träningskläder. Plockar ihop skor o hela köret, slänger ner det i väskan o rusar sedan till spårvagnen i hopp om att inte missa den. (har ju ingen klocka då mobilen tagit sig ett härligt jävla bad.)
Tur hade jag, när jag kom till hållplatsen står det med lysande bokstäver, klart o tydligt " 3 Klockartorpet 2 min ". Vilken tur tänkte jag. Men de två minuterna gick , ingen spårvagn dök upp. Klockan var då cirkus 17.10. Matilda började få lite panik. Bussen från resecentrum går 17.3o och jag måste verkligen hinna med den! Stessad som jag var stog jag o trampade på spårvagnshållplatsen. 17.14 kommer spårvagnen, äntligen!
Väl nere på resecentrum ser jag att klockan blivit 17.26. Shit ! Sprang fort som fan bort till busshållplatsen, därifrån bussen till träning går. Hinner precis i tid! När bussen sedan svänger ut och hamnar i rondellen vid Max ser jag att rusningstrafiken är i full gång. Långa köer. Precis vad jag behöver, Verkligen -not- . Klockan var då 17.35, med andra ord 25 minuter kvar till träningen sätter igång. 17.45 är vi vid rondellen efter badhuset. Där ser jag två brandbilar och en polisbil komma farandes i hög fart! Min första tanke var att " Shit, nu har det hänt något i Ljunga" och den där obehagliga känslan kröp sig fram i kroppen. Men väl ute på Arkösundsvägen ser jag blåljusen längre fram på vägen. Ambulans efter ambulans kom farandes och körde om oss. Nu såg jag det framför mig. Det har inte hänt något i Ljunga, det har skett en krock på självaste Arkösundsvägen. Den enda vägen som går till träningen. Klockan var nu 17.5o, 1o minuter kvar till träningens start. Panik. Vägen var nu blockerad, inga bilar kunde åka varken åt det ena eller det andra hållet. Så där satt jag i en stillastående buss vid brandförsvarets övningsfällt. Mycket medveten om att jag skulle bli sen till träningen tänkte jag att " Det är bäst att jag ringer och säger hur det står till." Men naedå. Blir ju lite väl svårt när mobilfan ligger på kökselementet för torkning. Så nu återstod det endast att vänta. Med en kö framför oss på dryga 3oo m till olycksplatsen och säkert lika lång bakom oss, satt jag där i bussen. Träningssugen som fan. Jag funderade starkt på att börja uppvärmningen i bussen med att springa fram och tillbaka i gången, men jag kom ganska snabbt på mig själv hur idiotisk idée det var!
Klockan gick.. 18.oo.. 18.12.. 18.23..
Och sedan, äntligen, åker ambulanserna och brandbilarna från platsen. Med andra ord, trafiken kan börja rulla igen. klockan var då 18.33 , bussen tar sig fram. Sakta men säkert. Vid olycksplatsen ser jag nu två personbilar på en varsin bärgningsbil. En vit bil som har åkt av körbana, över cykelbanan och ut på gärdet. Det här kan bara inte slutat bra. Det återstår att se i tidningen imorgon. Men det var först då som jag insåg att det säkerligen var folk som skadats allvarligt. Det var då de hemska känslorna kom krypandes. Jag hade bara suttit o tänkt på min träning, inte att det kanske precis just då var någon som gick bort av allvarliga skador, bara några hundra meter framför mig. Skam. Skam. Skam.
Å andra sidan fanns det inget jag kunnat göra. Men jag kan tänka mig in i hur familjerna har det nu. De nära o kära. Hoppas med hela mitt hjärta att igen ska ha mist en närstående pågrund av olyckan. Finns inget värre man kan vara med om!
Nu; tillbaka till verklighet nr. 1.
Jag kliver av bussen vid Dagsbergskyrka kl. 18.37. Nu är det bara rusa, tänkte jag. Hela träningen får jag ju bara inte missa. Så det är precis vad jag gör. Hoppar av bussen o springer de några hundra meterna till träningsplatsen. Lite problem fick jag dock på vägen då mina mjukisbyxor satt lite väl löst. Kände hur de åkte ner för knäna och strax därefter la sig nere vid fötterna. Stanna, dra upp byxorna, KNYT! Spriing !!
Oo där är tjejerna. De underbara tjejerna. Rusar omkring på grusplanen och följer tränarens order.
"Nu kommer Matilda", hör jag hur någon ropar. Snabbt förklarar jag varför jag är så fruktansvärt sen, och varför jag inte kunnat höra av mig. Byter snabbt om till fotbollskorna och träningen kan börja. Äntligen, efter alla dessa omständigheter. Jag verkligen njöt.
Men tanken på att det lika gärna kunde varit bussen som krockat skrämmer mig lite.
Men nu, fokus Matilda. Fokus! !
Det var underbart att få springa runt där på planen med tjejerna. Träningen gick dock riktigt, riktigt dåligt för min del. Det blev helt enkelt pricken på i:et för min händelserika eftermiddag.
Oo därmed sätter jag nu en punkt för denna härliga verklighet och hoppas att ni orkat läsa ner hit.
Ha det nu så bra, och kom ihåg det.:
Lev varje dag som att det vore den sista. Man vet aldrig vad som sker här näst.
Peace & Love // Matilda
(Mycket text, men du gillart. Jag lovar.)
Det börjar med att jag kommer hem från skolan vid 15.3o - haket. Det första jag då gör är att sätta igång datorn och går o tar mig en macka inför träningen. Självklart tänkte jag också vara lite duktig, så jag sätter igång och ska diska (ca 16.15), då mackan ligger fint i magen. Men precis under diskningen kom jag på att " Jag måste ju skicka ett Lycka Till-sms", till en kompis som är på väg till JSM. Så jag plockar fram mobilen och börjar skriva, men skicklig som jag är så tappar jag ju (självklart) mobilfan i vattnet mitt under sms-skrivandet. Plums! Snabbt som fan fiskar jag upp den, tar ut batteriet m.m o sätter igång att torka den. Med papper, handduk, hårtork. Hela fucking köret. Märker också att klockan tickar iväg med skrämmande steg. Så jag lägger den någelunda torkade mobilen på elementet och byter sedan snabbt om till träningskläder. Plockar ihop skor o hela köret, slänger ner det i väskan o rusar sedan till spårvagnen i hopp om att inte missa den. (har ju ingen klocka då mobilen tagit sig ett härligt jävla bad.)
Tur hade jag, när jag kom till hållplatsen står det med lysande bokstäver, klart o tydligt " 3 Klockartorpet 2 min ". Vilken tur tänkte jag. Men de två minuterna gick , ingen spårvagn dök upp. Klockan var då cirkus 17.10. Matilda började få lite panik. Bussen från resecentrum går 17.3o och jag måste verkligen hinna med den! Stessad som jag var stog jag o trampade på spårvagnshållplatsen. 17.14 kommer spårvagnen, äntligen!
Väl nere på resecentrum ser jag att klockan blivit 17.26. Shit ! Sprang fort som fan bort till busshållplatsen, därifrån bussen till träning går. Hinner precis i tid! När bussen sedan svänger ut och hamnar i rondellen vid Max ser jag att rusningstrafiken är i full gång. Långa köer. Precis vad jag behöver, Verkligen -not- . Klockan var då 17.35, med andra ord 25 minuter kvar till träningen sätter igång. 17.45 är vi vid rondellen efter badhuset. Där ser jag två brandbilar och en polisbil komma farandes i hög fart! Min första tanke var att " Shit, nu har det hänt något i Ljunga" och den där obehagliga känslan kröp sig fram i kroppen. Men väl ute på Arkösundsvägen ser jag blåljusen längre fram på vägen. Ambulans efter ambulans kom farandes och körde om oss. Nu såg jag det framför mig. Det har inte hänt något i Ljunga, det har skett en krock på självaste Arkösundsvägen. Den enda vägen som går till träningen. Klockan var nu 17.5o, 1o minuter kvar till träningens start. Panik. Vägen var nu blockerad, inga bilar kunde åka varken åt det ena eller det andra hållet. Så där satt jag i en stillastående buss vid brandförsvarets övningsfällt. Mycket medveten om att jag skulle bli sen till träningen tänkte jag att " Det är bäst att jag ringer och säger hur det står till." Men naedå. Blir ju lite väl svårt när mobilfan ligger på kökselementet för torkning. Så nu återstod det endast att vänta. Med en kö framför oss på dryga 3oo m till olycksplatsen och säkert lika lång bakom oss, satt jag där i bussen. Träningssugen som fan. Jag funderade starkt på att börja uppvärmningen i bussen med att springa fram och tillbaka i gången, men jag kom ganska snabbt på mig själv hur idiotisk idée det var!
Klockan gick.. 18.oo.. 18.12.. 18.23..
Och sedan, äntligen, åker ambulanserna och brandbilarna från platsen. Med andra ord, trafiken kan börja rulla igen. klockan var då 18.33 , bussen tar sig fram. Sakta men säkert. Vid olycksplatsen ser jag nu två personbilar på en varsin bärgningsbil. En vit bil som har åkt av körbana, över cykelbanan och ut på gärdet. Det här kan bara inte slutat bra. Det återstår att se i tidningen imorgon. Men det var först då som jag insåg att det säkerligen var folk som skadats allvarligt. Det var då de hemska känslorna kom krypandes. Jag hade bara suttit o tänkt på min träning, inte att det kanske precis just då var någon som gick bort av allvarliga skador, bara några hundra meter framför mig. Skam. Skam. Skam.
Å andra sidan fanns det inget jag kunnat göra. Men jag kan tänka mig in i hur familjerna har det nu. De nära o kära. Hoppas med hela mitt hjärta att igen ska ha mist en närstående pågrund av olyckan. Finns inget värre man kan vara med om!
Nu; tillbaka till verklighet nr. 1.
Jag kliver av bussen vid Dagsbergskyrka kl. 18.37. Nu är det bara rusa, tänkte jag. Hela träningen får jag ju bara inte missa. Så det är precis vad jag gör. Hoppar av bussen o springer de några hundra meterna till träningsplatsen. Lite problem fick jag dock på vägen då mina mjukisbyxor satt lite väl löst. Kände hur de åkte ner för knäna och strax därefter la sig nere vid fötterna. Stanna, dra upp byxorna, KNYT! Spriing !!
Oo där är tjejerna. De underbara tjejerna. Rusar omkring på grusplanen och följer tränarens order.
"Nu kommer Matilda", hör jag hur någon ropar. Snabbt förklarar jag varför jag är så fruktansvärt sen, och varför jag inte kunnat höra av mig. Byter snabbt om till fotbollskorna och träningen kan börja. Äntligen, efter alla dessa omständigheter. Jag verkligen njöt.
Men tanken på att det lika gärna kunde varit bussen som krockat skrämmer mig lite.
Men nu, fokus Matilda. Fokus! !
Det var underbart att få springa runt där på planen med tjejerna. Träningen gick dock riktigt, riktigt dåligt för min del. Det blev helt enkelt pricken på i:et för min händelserika eftermiddag.
Oo därmed sätter jag nu en punkt för denna härliga verklighet och hoppas att ni orkat läsa ner hit.
Ha det nu så bra, och kom ihåg det.:
Lev varje dag som att det vore den sista. Man vet aldrig vad som sker här näst.
Peace & Love // Matilda
